På littlemonsters.com, som är Lady Gagas egna hemsida, så diskuterar vi just nu varför man ska behöva dölja en del av sig själv, i detta fallet sina ärr. Anledningen till att jag älskar little monsters så mycket är på grund av denna tjejen. Och det finns många fler vart hon kom ifrån. Har aldrig pratat med så fina människor som på den hemsidan. Blir seriöst gråtfärdig!

 

Även om man bara menar väl så behöver man inte komma in och dirigera. Stötta istället för att tryck ner. Vad är det för fel på människor?

 

 

 

Vi firade genom att gå på konsert med Navid Modiri och Gudarna på musikens hus i Göteborg. Trots att jag var och fortfarande är förkyld så är jag glad att vi gick! Grym spelning! Navid får mig alltid att må bra och det var skönt att få släppa alla måsten och bara dansa. Lyssnar ni på Navid?

Ni har säkert hört talas om de 6 killarna som erkände våldtäkt på en 15-årig flicka som nu går fria. Vi snackar alltså om att de ERKÄNDE VÅLDTÄKT, dömdes, men sedan bedömde en annan domare att det inte skulle ses som våldtäkt. "Hon kan mycket väl ha sagt nej men tjatsex blir inte per automatik våldtäkt". Vilket jävla skämt. 

Så, skriv på den här listan så kanske killarna får sitt straff till slut. Och för att stötta den här tjejen. Hon ska veta att hon inte är ensam genom det här. Vi är på hennes sida.

 

Just nu sitter jag hemma i min goa soffa med katten i knät. Finns inget bättre. Måste snart gå upp dock och duscha, och sen ska jag in till stan en snabbis. Lite senare kommer Tony hit så ska vi dricka och eventuellt gå ut. Det behövs! Har käns mig lite nere de senaste dagarna så jag behöver vara med någon som får mig att skratta.

 

På tal om att dricka så frågar folk mig väldigt ofta hur jag kan dricka alkohol trots att jag har epilepsi. Oftast är det oskyldiga frågor och dt har jag inget emot. Men jag har hört riktigt elaka saker som folk säger bakom min rygg. Folk som ska föreställa mina vänner. De har sagt att jag bara låtsas ha epilepsi för att få uppmärksamhet. Javisst, exakt så är det! Nej, jag låtsas verkligen inte. Hur kan man ens tro en sån sak?! Men såhär är det i alla fall: Egentligen borde jag inte dricka över huvud taget. Så är det ju. Men det är inte farligt för mig att dricka alkohol ihop med min medicin. Det enda som händer är att jag lättare blir påverkad och att medicinen inte verkar lika bra. 

 

Men Simon då? Han kan ju inte dricka över huvud taget?, undrar ni. Nä, det kan han inte. Men vi har helt olika mediciner och olika typer av epilepsi. Så istället för att prata bakom min rygg och säga de mest elaka saker så kanske ni borde sluta jämföra mig med honom! 

Alltså.. Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Ni vet när man har en idol? Som gör musik som betyder så himla mycket för en? Så känner jag för Lady Gaga. Speciellt albumet Born This Way har betytt nåt enormt för mig. Låten "marry the night" har en speciell plats i mitt hjärta. Den handlar om att man ska bli ett med sitt mörker. Att man ska sluta se på sina brister som om det vore något negativt. Det är en låt som fortfarande betyder jättemycket, speciellt när jag tänker på hur jävligt det är att ha epilepsi. När jag är som mest ledsen över det sätter jag på den låten och allt blir mycket bättre.

 

Men, det är inte det jag ska prata om egentligen. Låt oss bara ta en stund att minnas Born This Way Ball. Jag och Simon var ju där. Han bjöd mig på det. Den 31 Augusti i Stockholm var vi där. Bästa dagen i mitt liv typ. Kan inte ens beskriva det. Vi stog lite på avstånd för det var precis efter att jag hade fått reda på min epilepsi. Jag hade lite ångest över att jag kanske skulle få ett anfall i folkmassan. Men även på avstånd var det så himla bra på alla sätt och vis. Jag kan beskriva det som en ström av lycka som gick rätt igenom min kropp. Det är så himla ledsamt att allt är över, men nu är det nya tag och ARTPOP som gäller. Det som jag har hört från skivan är fantastiskt så jag ska nog överleva ändå.

 

Vet inte om detta inlägget blev sammanhängande eller inte men orkar inte läsa igenom det. Det är bra att skriva fritt har jag lärt mig. Det är nyttigt för hjärnan liksom. Ha det!

 

Jag och bästisjerry träffades idag och pratade om hur det är att sommaren är slut. Vi är överens om att det är fruktansvärt skönt. Jag går i skolan vilket betyder att jag har något att göra igen. Dessutom är det riktigt intressant och jag har träffat många roliga människor. Jerry har börjat jobbet igen och det får honom på andra tankar än att han vill flytta hemifrån nunuNU. Så nu är det slut på att vara deprimerad. Jag tänker hitta tillbaka till min lycka och det känns som att jag är på god väg. Har trots allt så himla fina vänner, världens bästa familj och den finaste färstmannen på jordklotet.

 

Åh vad arg jag blir! Jag fattar inte hur dumma människor i vårat avlånga land är! Man vill inte betala nån skatt, men samtidigt vill man få allt (sjukvård etc) gratis. När det kostar att leva är det invandrarnas fel. Inte finnarna, nörrmännen och danskarnas fel dock. Det är bara färgade invandrare som kommer och tar våra pengar och jobb och ser till att vi måste betala själva när vi går till tandläkaren.

 

Hur ignorant kan man vara?! Är så jävla trött på "Jag är inte rasist, men.."-snacket. STÅ FÖR DEN DU ÄR ISTÄLLET! Det är synd bara att alla som tycker så är vidriga svin som vi borde skicka ut ur Sverige istället för invandrarna. Ni tillför inget bra ändå. Personligen är jag FÖR mångkultur och EMOT all bullshit som ni äckelsverigedemokrater kastar ur er!

 

#förbannadtjej

Det var fem provpass igår. Ett av dem skulle tas bort, och det visste jag, men jag visste inte vilket. Jag gjorde bra ifrån mig på fyra av proven, för det femte var svinsvårt. Vilket tar dem bort? Jo, självklart det jag gjorde allra, allra bäst. Så här sitter jag med mina sägerinteantalet rätt, som troligen hade varit långt över det om dem tog bort rätt provpass! Det betyder att jag inte höjde mig sen förra gången. Sänkte mig däremot. Och det gör mig såååå arg!!!!

 

I mitt hjärta fick jag 2.0.

 

Och när det känns så här skitigt finns det bara en sak att göra. Igår åt jag en Yollibox och såg på Dexter. Idag ska jag gå till gymmet och träna bort den där Yolliboxen och SEN se på Dexter. Kanske borde man springa en stund också? Att springa är precis som terapi, för er som undrar. ÅÅÅÅÅÅÅAHGDSHSBD!!!

Här sitter jag med mitt "morgon"-kaffe i handen och ser ut som en zombie. Vaknade för drygt en halvtimme sen. Så har det varit ett tag nu, förutom veckan i London och när jag går i skolan. Jag går och lägger mig vid 11 på kvällen, sen sover jag dryga 12 timmar efter det. Eller mer. Ställer larm gör jag, men ligger och snoozar tills larmet stänger av sig själv i vilket fall. Har försökt att hitta alla möjliga anledningar til varför med det är ju lättare sagt än gjort!

 

Jaja, nu ska jag i alla fall dricka mitt kaffe, äta lite frukost och sen ska jag testa pilates! Jag vet inte varför, men jag hade fått för mig att det var träning med en boll? Haha där ser man vad man vet! Ända sedan jag fick veta vad det verkligen var för cirka 2 år sedan har jag sagt att jag ska testa med har aldrig fått tummen ur röven. Folk säger dock att det är det jobbigaste man kan göra.. Skrämmer mig lite, med tanke på den träningsvärken jag har sedan igår, både i ben och i rygg. Hej otränade Susanne! Så; idag blir det pilates. Trots att vädret är vackert och jag hellre hade sprungit en runda. Men jag ska ta det lugnt nu i början när jag springer ute, för jag vill INTE få benhinneinflammation igen. Det gör ont och gör en lat.

Dagen startade åt helvete. I 4 månader har jag tagit min medicin mot epilepsin. Den första månaden var skitjobbig på grund av alla biverkningar. Den västa biverkningen var att jag var konstant yr och vinglade omkring som en alkis, så jag kunde inte gå i skolan eller nåt sånt. Det har varit lugnt sen dess. Tills idag.

Tänker lite på människor. Människor som på olika sätt har skadat mig. Och hur mycket jag önskar att jag aldrig någonsin hade träffat dom. Vissa av dom kommer jag aldrig kunna förlåta.

 

Är så HIMLA glad att jag har haft det lugnaste året (2012) på länge! Allt tackvare skilsmässan med familjen T. Det bästa jag har gjort i mitt liv. Kan inte ens fatta att jag stog ut så länge. Och jag är tacksam för hur jag har det nu. Inga vänner som kväver mig, utan bara överöser mig med kärlek. Ni vet mycket väl vilka ni är och jag älskar er så mycket!

 

 

Har länge funderat på att skriva en bok. Kanske ska jag åtminstonde försöka sortera mina tankar och anteckningar lite så jag har en början, så får jag se vart det tar mig. Hade varit spännande, även om mitt mål inte är att ge ut den på något sett. Hmm... Frågan är om det är värt att rycka i allt det gamla som var så svårt, men på ett sätt kan jag inte bara låtsas som om mitt förflutna inte finns. Jaja, vi får väl se vad det leder någonstans. Hemskt vad jag bloggar idag och hämst vad mycket tankar jag har. Det är som om hjärnan gick igång som med ett knapptryck bara för att jag började skolan idag. Jag gick upp tidigt. Har kanske druckit en kopp kaffe för mycket. Men oj så mycket det snurrar just nu! Och massa känslor. Tänker på Per Gessle som sjunger "Här kommer alla känslorna på en och samma gång". Lite så är det just nu. Men det får det vara ibland.

 

Sen, på tal om att skriva bok. Jag vill ju skriva en livshistoria. Någonting man får följa från början till slut. Men mitt liv är ju långt ifrån över. Det har knappt ens hunnit starta. Så hur ska jag kunna berätta en livshistoria om jag bara har en början? Äsch, skit samma, nu ska jag ta en cigg och försöka sova. Skriver för mycket blajj och det är säkert ingen som läser ändå. På återseende!

Jag tycker att det är så himla tråkigt att se hur människor har stannat upp i livet. Gått i samma riktning sen dom var 14 år. Jag tycker personligen att jag har kommit jävligt långt i livet. Jag håller inte på med massa psyk-snack om änglar och demoner, jag ligger inte inne på psyket flera gånger om året och jag tror definitivt inte att det är vackert att vara sjuk. Jag förstår inte varför man påstår sig kämpa när det är så uppenbart att man inte gör det.

 

Ett exempel: Hittade av ren slump en gammal väns blogg. Vi hängde rätt mycket under 2008 och fann varandra genom att båda mådde dåligt psykiskt. Hon har inte kommit NÅGONSTANS i sitt liv. Hon sitter och dricker sitt vaniljte och klagar på samhället som inte hjälper henne, och hon är "mycket lyckligare med sin änglafamilj". Hon skulle aldrig ge upp skärandet för det är det bästa hon har. Förlåt mig men är inte det lite Berny Pålsson-varning på det där? Du är fan 23 år gammal nu! Väx upp!

 

Nä, som sagt är det tråkigt. Och läskigt. Och det får mig att känna mig gammal. Fast samtidigt är jag glad att jag inte har såna människor runt mig längre för jag tycker det är vidrigt hur man spär på varandras ohälsa. Uschblä!

 

 

Jahopp. Då var diagnosen satt. Epilepsi. Känns fortfarande konstigt att säga det. "Jag har epilepsi". Jag har levt i två år och varit orolig för min pojkvän som lever med samma sjukdom, och nu helt plötsligt ska jag få det också? Ska jag behöva oroa mig för mig själv nu? Allt är så jävla orättvist!

 

Just nu försöker jag att inte tänka på det för mycket för jag blir så ledsen, men det är lite svårt att undvika. Jag vågar inte (just nu i alla fall) äta lunch med två av mina klasskompisar eftersom dom var med mig i tisdags förra veckan när jag fick mitt senaste anfall. Jag tar medicin som får mig att känna mig som en zombie. Mitt körkort kan jag ju glömma att använda på MINST ett år. O R K A R  I N T E.

 

Nä, att livet bara kan ändras sådär snabbt. Jag ska försöka göra det bästa utav det, men just nu är jag ledsen och rädd. Blev rekommenderad av min mentor att gå med i svenska epilepsiförbundet så jag ska kolla in vad det är för något. Kanske kan det vara skönt att prata med människor som är i samma sits.