Jag tycker att det är så himla tråkigt att se hur människor har stannat upp i livet. Gått i samma riktning sen dom var 14 år. Jag tycker personligen att jag har kommit jävligt långt i livet. Jag håller inte på med massa psyk-snack om änglar och demoner, jag ligger inte inne på psyket flera gånger om året och jag tror definitivt inte att det är vackert att vara sjuk. Jag förstår inte varför man påstår sig kämpa när det är så uppenbart att man inte gör det.

 

Ett exempel: Hittade av ren slump en gammal väns blogg. Vi hängde rätt mycket under 2008 och fann varandra genom att båda mådde dåligt psykiskt. Hon har inte kommit NÅGONSTANS i sitt liv. Hon sitter och dricker sitt vaniljte och klagar på samhället som inte hjälper henne, och hon är "mycket lyckligare med sin änglafamilj". Hon skulle aldrig ge upp skärandet för det är det bästa hon har. Förlåt mig men är inte det lite Berny Pålsson-varning på det där? Du är fan 23 år gammal nu! Väx upp!

 

Nä, som sagt är det tråkigt. Och läskigt. Och det får mig att känna mig gammal. Fast samtidigt är jag glad att jag inte har såna människor runt mig längre för jag tycker det är vidrigt hur man spär på varandras ohälsa. Uschblä!