Har inte riktigt förstått än

Jahopp. Då var diagnosen satt. Epilepsi. Känns fortfarande konstigt att säga det. "Jag har epilepsi". Jag har levt i två år och varit orolig för min pojkvän som lever med samma sjukdom, och nu helt plötsligt ska jag få det också? Ska jag behöva oroa mig för mig själv nu? Allt är så jävla orättvist!
 
Just nu försöker jag att inte tänka på det för mycket för jag blir så ledsen, men det är lite svårt att undvika. Jag vågar inte (just nu i alla fall) äta lunch med två av mina klasskompisar eftersom dom var med mig i tisdags förra veckan när jag fick mitt senaste anfall. Jag tar medicin som får mig att känna mig som en zombie. Mitt körkort kan jag ju glömma att använda på MINST ett år. O R K A R  I N T E.
 
Nä, att livet bara kan ändras sådär snabbt. Jag ska försöka göra det bästa utav det, men just nu är jag ledsen och rädd. Blev rekommenderad av min mentor att gå med i svenska epilepsiförbundet så jag ska kolla in vad det är för något. Kanske kan det vara skönt att prata med människor som är i samma sits.